Lev tonårsrysaren
Blandning av tonårsdrama, spöken och tidsresor, Oxenfree skapar ett vackert - ibland skrämmande - äventyr. Dess vackra 2D-konst skapar en sagovärld för en berättelse som får dig att ifrågasätta vad som är rätt, vad du vill, och vad som är verkligt.
Skrik
Som vilken tonårs skräckfilm som helst, börjar Oxenfree med en grupp unga vuxna som frivilligt strandar sig över natten på en ö. Det är en konstig sak att göra även i de bästa av tider, men det verkar ännu konstigare här då relationen mellan de fem är bäst sagt... ansträngd.
Du spelar som Alex, en tjej som nyligen förlorade sin bror till drunkning. Med dig på den här resan har du din nya styvbror, Jonas; din neurotiska stoner bästa vän, Ren; din brors ex, Clarissa; och hennes bästa vän, Nona... som Ren är förtjust i. Perfekt.
Snart efter att du börjat finner du dig själv på en strand. Dynamiken är som en krutdurk - och med Clarissa som kastar tända tändstickor var hon än kan, exploderar situationen snart.
De här inledande ögonblicken sätter scenen och etablerar dynamiken mellan karaktärerna. Du använder de intuitiva kontrollerna för att välja mellan svar på frågor och delta i konversationer. Det här systemet driver många av dina upptäckter - både av människorna och världen - och påverkar också hur historien utvecklas.
Loop
När du letar efter ett sätt att fly från Clarissa, bryter du och Jonas av från gruppen för att utforska en grotta, vilket är där saker börjar bli... läskiga. I grottorna hittar du en konstig störning som du kan stämma in på med din radio. Kryptiska meddelanden börjar strömma igenom och inom några ögonblick går allt fel.
Härifrån kastas du in i en kryptisk skräckhistoria, fylld med tidsloopar som får dig att återuppleva händelser - även om de är något förändrade. Dessa förändringar börjar oroande, men blir snabbt förödande. Du bevittnar upprepade gånger dina vänners död, bara för att återuppstå inom sekunder besatta och med lysande ögon.
Det är kusligt, vilket är imponerande med tanke på den tecknade 2D-looken. De kusliga rösterna på radion skickar kalla kårar ner längs din ryggrad när de cyklar genom stationer för att kommunicera. Detta samtidigt som du ser tonårsgruppen dö om och om igen blir gripande.
Allt detta beror till stor del på röstskådespeleriet. Medan deras små former lyckas injicera personlighet med sin animation, är detta ingenting jämfört med hur mycket känslor deras röster förmedlar. Lycka, skräck och lättnad är alla trovärdiga - liksom paniken när de ser vänner falla från fönster.
Kom och ta mig om du kan
Oxenfree erbjuder mer kontroll i stunden än många interaktiva berättelser. Men, medan du kontrollerar all handling från dess imponerande 2D-perspektiv, är fokus här en långsam utforskning - både av miljön och interaktionen mellan karaktärerna. Allt här hänger på berättelsen, och Oxenfree gör inte besviken.
